Innehåll

Några familjer under första hälften av 1900-talet

Ett exempel på den småbondeklass som uppstod efter alla skiftesreformer är min egen släkt i Långnäs.
Någon gång omkring år 1890 delade min farfarsfar, Petter Eriksson Sandström, och hans svärfar, Nils Petter Wallin, på hemmanet Långnäs nr 12 17/128 mantal. Den del som min farfarsfar erhöll kom att kallas "Övre-Wallinsch" och omfattade cirka 90 hektar, varav 9 hektar åkerjord. Efter sekelskiftet övertog min farfar, Erik Axel Sandström, gården och brukade den tillsammans med hustrun fram till sin död på 1930-talet.

På gården fanns då förutom en mangårdsbyggnad om tre rum och kök även bagarstuga, tröskloge, ladugårdslänga med stall och stallider, häbbare och smedja. Dessutom fanns 1-2 hästar, 5-6 kor, 1 gris, 2-3 får och 5-6 höns. Av hästarna användes ofta en om vintrarna till timmerkörning på annan ort, som t ex i Messaure eller Vuollerim. Gårdens folk, 10-12 personer, åtog sig dessutom ofta dagsverken hos andra bönder i byn vilka hade mindre tillgång på arbetskraft. Under och efter kriget brukades gården gemensamt av änkan och barnen, för att sedan på 1950- och 1960-talet brukas av en bror till min far. I slutet på 1960-talet såldes slutligen ägorna till lantbruksnämnden som slog ihop dem med en större jordbruksenhet i byn.

Wallinsch-gården" i Långnäs omkring 1940. Foto Adolf Hjort.

I Långnäs fanns det också många personer som livnärde sig på hantverk i slutet på förra och början på det här seklet. Framförallt fanns det många skomakare och svarvare i byn. En av dem var svarvaren och sågverksarbetaren Erik Algot Berg, f 1871, som lär ha tillverkat över 1.500 spinnrockar i sitt liv. På somrarna jobbade han på olika sågverk och under vintern svarvade han detaljer till spinnrockar. Han gjorde även klensmidet till dessa spinnrockar i en liten smedja på tomten. Sedan monterades de olika delarna ihop och såldes på landsbygden och i Luleå stad.

Slutligen fanns det också många i byn som varken hade ett hemman eller ett hantverk att livnära sig på. Ett exempel på det är tvillingarna Nils Johan och Oskar Nilsson, även kallade "Änt-tvintan". De föddes 1898 i ett hem som endast bestod av en liten stuga med tomt. I familjen fanns fem syskon och när en äldre bror övertog hemgården så byggde tvillingarna sig ett eget litet hus bredvid det gamla. Där bodde de tillsammans med en yngre syster. För sitt uppehälle målade bröderna tavlor på fanér och masonite, men även träbyttor, skålar och tråg målades med bilder allt efter beställarens önskemål. Omtyckta motiv var beställarens hemgård eller Nederluleå kyrka. Målningarna skedde ofta med ett foto som förebild och det kostade 15 kr för två tråg eller 10 kr för en tavla eller ett tråg. Köket hemma var deras ateljé och i källaren förvarades oljefärgerna i en plåtburk.

Båda bröderna målade, men Oskar var ofta borta på olika arbeten och därför han hann inte måla lika mycket. Nils Johan däremot var sjuklig och var mest hemma. Ibland kunde han ta på sig tillfälliga arbeten, som till exempel vedkapning för 10 kr om dagen. Förutom detta så fungerade han också som byns herrfrisör. En klippning kostade till en början 25 öre, men sedan höjde han priset till 50 öre. Det kan vara svårt förstå hur de och andra skrapade ihop till sitt levebröd, men på ett eller annat sätt klarade man sig utan samhällets hjälp, om än under knappa förhållanden.

Tvillingarna Nils-Johan och Oskar Nilsson tillsammans med William Månsson utanför sin hemgård i Långnäs. Foto Adolf Hjort.