Innehåll

Stora Nordiska kriget

År 1700 bröt det Stora Nordiska kriget ut mellan Sverige och Danmark-Norge, Polen och Ryssland. I sträng köld under årets första månader marscherade Västerbottens regemente söderut och i Liv eller Lule kompani fanns även knektar från Alvik och Långnäs byar. Rotarna nr 9-16 utgjordes därvid av Alviks soldater, medan nr 17 var en blandad Alviks- och Långnäsrote och slutligen nr 18-21 var Ale och Långnäs rotar. Följande rotenamn brukades i början av 1700-talet: Nr 9 Lundh, 10 Förstman, 11 Hvitman, 12 Bergh, 13 Bryggare, 14 Bonde, 15 Engman, 16 Uhr, 17 Luhr, 18 Wäst, 19 Håhl, 20 Orre och 21 Spelman.

De som inte stupade på slagfälten i Europa eller dog i sjukdomar på garnisonsorterna, blev efter slaget vid Poltava 1709 ryska fångar. Väldigt få kom hem igen, en av dessa var majoren Brun Lennartsson Dahlepil, vilken tjänstgjorde som chef för Lövångers kompani vid nämnda slag. Han återvände först år 1722 och på juldagen fyra år senare skänkte han 6 daler kopparmynt till Luleå sockenkyrka som tack för lycklig hemkomst. Han var då 87 år gammal och hade under sin tid som sergeant vid Livkompaniet på 1670-talet varit bosatt i Långnäs. Han kom under denna tid att gifta sig med Matthes Jönssons dotter Elisabeth i Alvik och lär ha avlidit nära hundraårig i Eskilstuna.

På 1710-talet ökade bygdens problem. Efter Poltava fick västerbottningarna återuppsätta regementet två gånger och när äntligen bygdens soldater fick komma hem efter kungens död 1718, så var det till en landsända som var härjad av pest, missväxt och fientliga soldater. Bl a hade en skara ryska kosacker lyckats tränga förbi posteringarna vid Torneå i december 1716 och sedan plundrat Kalixbygden samt städerna Luleå och Piteå. Luleå gamla stad klarade sig eftersom bönderna i socknen förskansat sig runt kyrkan till försvar. Nystaden plundrades dock på värden för 100.000 daler och åtskilliga civila i bygden fick sätta livet till. Däribland gamle bonden Olof Nilsson i Alvik som blev "ihjälstucken af fienden emellan Ahlwyk och Skiären på wägen".

Efter kriget var bygden helt utblottad och många hemman låg obrukade. Helt visst ett resultat av kriget och 1690-talets missväxtår. I Ale, Alvik och Långnäs låg sex av byarnas hemman öde när kriget tog slut. Först på 1720- och 1730-talet blev dessa åter brukade. Som exempel kan nämnas Alvik nr 23, vilket legat öde sedan 1677, skattat under några år på 1690-talet, för att sedan åter bli ödehemman till 1738, då det upptogs på tolv års skattefrihet. Ett annat exempel på hur kriget drabbade bygden kan man se på Långnäs nr 9 "Leur". Familjefadern Hans Johansson Luhr utmarscherade med regementet år 1700 och kom aldrig tillbaka. Äldste sonen Johan Hansson Luhr skrevs till knekt 1711 och stupade vid Strömstad i juli 1717. Olof Hansson Luhr blev knekt 1718 i den stupade broderns ställe, han överlevde kriget och bildade familj och blev stamfar för den släkt som ännu idag bor kvar på gården.

Kaptenlöjtnantbostället i Gammelstad. Foto ur Luleå kommuns historia I.