Nöd och elände
under stormaktstiden
Femtonhundratalets relativa välstånd
kom att avlösas av stormaktstidens nöd och elände.
De ständiga krigen under perioden från andra hälften
av 1500-talet till år 1721 krävde hela tiden män
i arbetsför ålder och under 1610-, 1630-, 1670-, 1690-
och 1710-talen var missväxtåren vanliga.
Uppgifter i en extra skattelängd
från år 1601 tyder på att bygden då ännu
inte hämtat sig från Det Nordiska sjuårskrigets
och de därpå följande ryska krigens verkningar.
På annat sätt kan man inte tolka de katastrofalt låga
boskapsuppgifter som bl a lämnas från byarna Ale, Alvik
och Långnäs. I Ale hade byns enda bonde endast 2 kor,
i Långnäs uppgick medletalet kor per bonde till dryga
fyra fördelat på sex bönder och i Alvik till knappa
fyra kor fördelat på 21 bönder. Endast en person
synes ha höjt sig över mängden, nämligen birkarlen
och lappfogden Jöns Olofsson i Alvik, vilken uppgavs ha hela
tolv kor i ladugården och sex tunnors utsäde.
Vid taxeringen till Älvsborgs
andra lösen år 1613-18 förtecknades åter byarnas
bönder och det är få personer i Luleå socken
som förmår utgöra stadgade 12 mark. I stället
blir de flesta uppförda på restlängd och i Alvik
och Långnäs är det endast birkarlarna Christopher
Pålsson och Jöns Olofsson samt hövitsmannen Per
Clemetsson som erlägger full summa. Många synes obemedlade
och åter andra omtalas som fattiga och sjukliga tiggare. Uttyck
som ”thenne är en fattig man äger endast een koo”
är inte ovanliga. Det finns för övrigt uppgifter
i en skrivelse från underlagmannen i Västerbotten till
Axel Oxenstierna, vari det heter att mycket folk i Västerbotten
har dragit söderut i Norrland p g a hungersnöden. Många
hade övergivit hus och hem med hustru och barn för att
tjäna och tigga sin föda på annan ort. Dessutom
ökade skattetrycket succesivt under 1600-talets tre första
årtionden och synes ha kulminerat åren 1630-31. De totala
utskylderna var då mångdubbelt högre än vid
århundradets början, samtidigt som skörderesultaten
var katastrofalt dåliga.
Nöden var särskilt stor
under åren 1634-35 och landsbokhållarens brev till Stockholm
i december 1634 vittnar om tillståndet i länet. I brevet
skriver han att säden har frusit bort och att man har slaktat
och ätit upp det mesta av boskapen. Många drog runt i
landet som tiggare och de som var kvar hade ingen annan föda
än "halm, hö och gräsrötter, ja det Gudh
bettre, det som ändå vederstyggligare äre att omskriva".
I 1636 års boskaps- och kvarntullslängd kan man finna
en särskild förteckning över de fattiga. Luleå
socken upptar 142 fattiga personer, varav hälften kvinnor,
fördelade på 111 av socknens totalt cirka 500 hushåll.
Bland dessa nämnes den eländiga tiggerskan Kerstin från
Alvik samt den förlamade och husarma kvinnan Mariet, den utfattiga
knektänkan Margret och den husarma pigan Karin, samtliga i
Långnäs. Dessa olyckliga hade endast en ko och skördade
drygt en halv tunna korn.
Som
exempel på de många krigens krav på unga män
kan nämnas kriget med Danmark-Norge på 1670-talet. Förutom
utmarschen av Västerbottens regementes 1.056 soldater, fick
länet vidkännas en utskrivning av ett s k tremänningsregemente
om ytterligare 600 man år 1675, samt ersättningsmanskap
för stupade och förlorade till en summa av 900 man. Således
1.500 man utöver det ordinarie åtagandet. Hur många
av dessa som återvände vet vi inte, men det var många
som inte överlevde krigets fasor och de många sjukdomar
som följde trupperna i spåren. Vi vet t ex att Per Jönsson
Fächt, Hans Persson och Isak Persson Kruus, samtliga från
Alvik, sannolikt var kommenderade som äntermanskap på
amriralskeppet Stora Kronan och stupade i sjöslaget vid Ölands
södra udde den 1 juli 1676, samt att Olof Nilsson från
Långnäs, Lars Pålsson och Johan Mårtensson
från Alvik stupade i slaget vid Lund senare samma år.
Dessutom stupade Lars Larsson från Långnäs, Olof
Jönsson Polack, Anders Nilsson och Christopher Persson från
Alvik i sjöslaget vid Kjöge bukt sommaren därpå.
|
Muskedunder (ca 1625), musköt från
samma tid och nederst flintlåsmusköt 1702. Foto ur
Luleå kommuns historia I. |
|