Innehåll

1. Allmänt
Forntiden
De första bönderna
2. Kollonisationen
3. Första omnämnandet
Älvsborgs lösen 1571
4. Nöd och elände under stormaktstiden
5. De första beskrivningarna av byarna
6. Stora Nordiska kriget
7. Avvittringen
Skiftesreformer
8. Befolkningsökning
9. Några familjer
10. Skolor och skolbygge
En skoldag för 100 år sedan
11. Långnäs Handelsförening och andra affärer
12. Elektrifieringen
13. Byar i förvandling
14. Sammanfattning
15. Källor
16. Exkurs 1 - Per Clemetsson
17 Exkurs 2 - Johan Erik Nyström
18 Exkurs 3 - Alvina Ahlström
19 Exkurs 4 - Adolf Hjort
Åter till Albuf-startsidan

Nöd och elände under stormaktstiden

Femtonhundratalets relativa välstånd kom att avlösas av stormaktstidens nöd och elände. De ständiga krigen under perioden från andra hälften av 1500-talet till år 1721 krävde hela tiden män i arbetsför ålder och under 1610-, 1630-, 1670-, 1690- och 1710-talen var missväxtåren vanliga.

Uppgifter i en extra skattelängd från år 1601 tyder på att bygden då ännu inte hämtat sig från Det Nordiska sjuårskrigets och de därpå följande ryska krigens verkningar. På annat sätt kan man inte tolka de katastrofalt låga boskapsuppgifter som bl a lämnas från byarna Ale, Alvik och Långnäs. I Ale hade byns enda bonde endast 2 kor, i Långnäs uppgick medletalet kor per bonde till dryga fyra fördelat på sex bönder och i Alvik till knappa fyra kor fördelat på 21 bönder. Endast en person synes ha höjt sig över mängden, nämligen birkarlen och lappfogden Jöns Olofsson i Alvik, vilken uppgavs ha hela tolv kor i ladugården och sex tunnors utsäde.

 

Vid taxeringen till Älvsborgs andra lösen år 1613-18 förtecknades åter byarnas bönder och det är få personer i Luleå socken som förmår utgöra stadgade 12 mark. I stället blir de flesta uppförda på restlängd och i Alvik och Långnäs är det endast birkarlarna Christopher Pålsson och Jöns Olofsson samt hövitsmannen Per Clemetsson som erlägger full summa. Många synes obemedlade och åter andra omtalas som fattiga och sjukliga tiggare. Uttyck som ”thenne är en fattig man äger endast een koo” är inte ovanliga. Det finns för övrigt uppgifter i en skrivelse från underlagmannen i Västerbotten till Axel Oxenstierna, vari det heter att mycket folk i Västerbotten har dragit söderut i Norrland p g a hungersnöden. Många hade övergivit hus och hem med hustru och barn för att tjäna och tigga sin föda på annan ort. Dessutom ökade skattetrycket succesivt under 1600-talets tre första årtionden och synes ha kulminerat åren 1630-31. De totala utskylderna var då mångdubbelt högre än vid århundradets början, samtidigt som skörderesultaten var katastrofalt dåliga.

 

Nöden var särskilt stor under åren 1634-35 och landsbokhållarens brev till Stockholm i december 1634 vittnar om tillståndet i länet. I brevet skriver han att säden har frusit bort och att man har slaktat och ätit upp det mesta av boskapen. Många drog runt i landet som tiggare och de som var kvar hade ingen annan föda än "halm, hö och gräsrötter, ja det Gudh bettre, det som ändå vederstyggligare äre att omskriva". I 1636 års boskaps- och kvarntullslängd kan man finna en särskild förteckning över de fattiga. Luleå socken upptar 142 fattiga personer, varav hälften kvinnor, fördelade på 111 av socknens totalt cirka 500 hushåll. Bland dessa nämnes den eländiga tiggerskan Kerstin från Alvik samt den förlamade och husarma kvinnan Mariet, den utfattiga knektänkan Margret och den husarma pigan Karin, samtliga i Långnäs. Dessa olyckliga hade endast en ko och skördade drygt en halv tunna korn.

 

Som exempel på de många krigens krav på unga män kan nämnas kriget med Danmark-Norge på 1670-talet. Förutom utmarschen av Västerbottens regementes 1.056 soldater, fick länet vidkännas en utskrivning av ett s k tremänningsregemente om ytterligare 600 man år 1675, samt ersättningsmanskap för stupade och förlorade till en summa av 900 man. Således 1.500 man utöver det ordinarie åtagandet. Hur många av dessa som återvände vet vi inte, men det var många som inte överlevde krigets fasor och de många sjukdomar som följde trupperna i spåren. Vi vet t ex att Per Jönsson Fächt, Hans Persson och Isak Persson Kruus, samtliga från Alvik, sannolikt var kommenderade som äntermanskap på amriralskeppet Stora Kronan och stupade i sjöslaget vid Ölands södra udde den 1 juli 1676, samt att Olof Nilsson från Långnäs, Lars Pålsson och Johan Mårtensson från Alvik stupade i slaget vid Lund senare samma år. Dessutom stupade Lars Larsson från Långnäs, Olof Jönsson Polack, Anders Nilsson och Christopher Persson från Alvik i sjöslaget vid Kjöge bukt sommaren därpå.

 

Muskedunder (ca 1625), musköt från samma tid och nederst flintlåsmusköt 1702. Foto ur Luleå kommuns historia I.

 

 

 

På webben sedan september 2002
Uppdaterad fredag 11 april, 2003