Innehåll

Exkurs 3 – Alvina Ahlström

Alvina Ahlström föddes den 23 april 1886 som dotter till bonden Ahlström och hans hustru
på Alvik nr 5 ”Stäfan”. Därav namnet ”Stäfan-Alvina” som hon allmänt kallades under hela sitt liv. Hon övertog föräldrarnas jordbruk, men förblev ogift hela sitt liv, detta oaktat var hon en duktig jordbrukare, tillika poststationsföreståndare och maskinstickerska. Dessutom fostrade hon ensam fyra fosterbarn, som hos henne fick en trygg och lycklig barndom. För detta fick hon i kyrkan mottaga Kungliga Patriotiska Sällskapets silverkors, med inskriptionen ”Åt Alvina Ahlström för barns vård och uppfostran”, att bäras i kedja runt halsen.

Alvina upplät även sitt hem åt resande och vandringsmän av olika slag, ty hon trodde alla om gott. Otaliga är de historier som tillskrivs henne, ty hon var en stor optimist och sann levnadskonstnär. Bl a blev hon en gång förebrådd för att hon inte kom till ”bönen”, men då svarade hon: ”Jag har gjort större gudstjänst där jag varit.” Hon hade nämligen badat och avlusat en luffare.

När hennes yngsta fosterbarn kom dagarna före jul, endast några veckor gammal, undrade någon hur hon kunde ha tid med ett barn så nära julen. Då svarade Alvina: ”He jer väl åt nägen faara för meg, äder fa jo legges ne do fa dom.” En annan gång kom ett av barnen hem och var ledsen för att kamraterna retade honom för oäkting, då tröstade Alvina med: ”Hä finns åt nä äoekta bano, bara äoekta föreldro, o dom koonn määk gääk våra djift.” Vid ett annat tillfälle var äldste fostersonen och hans fästmö på väg till ett bröllop och yngsta flickan var ledsen föra tt hon inte fick följa med. Då sade Alvina ”Ner äder fåra på bröllop tåga ve tröy egg isi pännkako.” Detta yttrande blev ett ordstäv i byn.

En annan historia som med rätt eller orätt tillskrivs Alvina, är den om ett sällskap i Alvik som satt och diskuterade Hitler under krigets första skede. Många hårda ord fälldes om diktatorns framfart hos våra grannfolk. En gumma (läs Alvina) satt och lyssnade och ville även hon dra sitt strå till stacken och utropade: ”O so lérn våra så ond ve hustro syj, äse dina.”