Innehåll

Kolonisationen

På 1300-talet börjar norra Sverige dyka upp i historiska källor, vilket visar att centralmakten har fått intresse för detta område. Vid Nöteborgsfreden 1323 mellan Sverige och den ryska handelsrepubliken Novgorod skedde en gränsdragning från finska vikens innersta del upp mot Pyhäjokis mynning i Bottenviken. Ryssarna tolkade det som att gränsen fortsatte över havet mot Bjuröklubb söder om Skellefteå och svenskarna ansåg att gränsen gick rakt norrut mot Ishavet. För att hindra en rysk expansion i norra Sverige så började Magnus Erikssons förmyndarregering kolonisera landet i norr. Denna kolonisation verkar ha gått ut på att ge rikets stormän ett fast grepp om älvarnas laxfisken.

År 1327 erhöll ärkebiskopen, fogden i Hälsingland och två stormän från Medelpad Lule älvdal i förläning. Vi vet inte vilka insatser dom gjorde för kolonisationen. Förläningstagaren av Pite älvdal sägs dock uttryckligen ha fört upp människor till bygden. Att landet i norr inte var öde och obebott vet vi dock genom ett domslut i Tälje 1328. Där säger riksdrotsen Knut Jonsson att landet skulle bebyggas, men birkarlarnas handel och samernas jakt fick inte hindras.

Från denna tid känner vi den första lulebon, Svenald i Rutvik, vilken år 1339 testamenterar all lös och fast egendom till domkyrkan i Uppsala. Andra byanamn som man möter tidigt är Avan, Brändön och Vitån, vilka omtalas år 1409. Sedan nämnes Antnäs, Bensbyn, Björsbyn och Måttsund 1482, Ersnäs 1489 och Sunderbyn, Sundom och Ängesbyn år 1502. Naturligtvis är samtliga dessa byar äldre än det första omnämnandet i skrift och ändelser som -vik, -näs, -sund och -ö visar på ett kustlandskap, där byarna inte kan ha tillkommit senare än under medeltiden.

Magnus Eriksson sigill. Foto ur Övre Norrlands Historia I.