Innehåll
Startsidan
Alvik och Långnäs
Föreningar
Företag
Vänort
Bredband
Historia
Om ALBUF
Kontakta ALBUF
Karta

Kontakta oss:
Ordf. Eva Hedesand Lundqvist
070-660 09 85
0920-804 63 eva.hl@glocalnet.net

 

JULARNA FÖRR

För den som längtar efter julens traditioner och all den goda julmaten, kan det kanske vara av intresse med en liten tillbakablick hur man förr firade julen i våra bygder. Tyvärr har vi inga direkta uppteckningar från Alvik och Långnäs på detta tema, men det går att göra några nedslag i Nederluleå och dessa är nog representativa även för våra byar.

De äldsta beläggen

De äldsta beläggen för julfirande i bygden har vi efter den blivande riksantikvarien Johannes Bureus, som tillbringade jul- och nyårshelgen sekelskiftet år 1600 hos sin avlägsna släkting kyrkoherden Anders Petri Grubb i Luleå socken. Bureus skriver att: ”Högtiderna i Lule äro sex: Jul, Påsk, Bönedag, Pingesdag, Pärsmäss och Allhelgonatid.” Vidare fortsätter han: ”I Julehögtiden komma nogh folk till kyrkian, men Päärsmässan meer för Juulaköldens skull, ty tå (vid Persmäss) är kyrkemässa i Lule.” Han berättar också att i Luleå socken är kaplanen skolmästare och att barnen i socknen går i kaplansstugan för att lära läxor samt sjunga psalmer. Bl a skulle de sjunga vid juldagens ottesång. Att bönderna verkligen samlades vid kyrkan under dessa stora högtider och bodde i sina kyrkstugor förstår vi av följande notis: ”Alle bönder hafva sina stugur vidh kyrkian på en plass the kalla Bärghet två, tre, fyre och fem om hvar stugho.”

Det var också tradition att bygdens bonde- och borgarseglare brukade ge en penninggåva till sockenkyrkan för under sommaren lyckligt genomförd seglats till Stockholm och åter. Detta skedde vanligtvis i samband med julhögtiden och vi finner många exempel på denna sed i landsförsamlingens räkenskaper. Ett av de tidigaste är från år 1628 då Måns Jakobsson i Persön, Hans Jakobsson i Rutvik, Nils Nilsson i Björsbyn och Erik Larsson tillhopa skänkte 28 daler för sina respektive skeppslag tredjedag jul. Julhelgen 1649 finner vi bl a Johan Pålsson och Erik Nilsson i staden som ”i tacksamhet för lycklig och behållen resa på siön” ger 11 daler till kyrkan. Även alviksbor deltog i dessa resor och annandag jul 1691 skänkte Jöns Matsson ”med dess intressenter af skutan” 3 daler till kyrkan.

Med dessa korta nedslag i historien får vi utgå från att julfirandet vid denna tid hade en stark kyrklig prägel och att bygdens folk samlades vid kyrkan för att delta i den stora högtiden.

Dunkla traditionsuppgifter

Att julen förr också hade inslag av äldre traditioner förstår vi av de dunkla uppgifter som pratar om ”Schwårtjiol”, d v s den mörkaste tiden på året, då allsköns oknytt och julspöken drev sitt spel runt gårdens hus. Bland dessa finner vi julbockarna, som kom till julafton och försvann först vid trettondagen. De förekommer både i den samiska och svenska traditionen under namn av ”rähttunah” respektive ”jiol-schwein” (julsven). I den samiska traditionen var de farliga, i synnerhet för barn som var ute och lekte och stojade, medan de i den svenska traditionen snarast framställdes som dumma och lättlurade. De kunde dock ställa till med skälmstycken för gårdens folk som t ex att sprida ut aska på det nyskurade golvet eller att lösa korna från deras klavar. En historia från Bredåker berättar om några bönder som höll på med att dra isnot i en skogssjö, då några julsvenner kom dit och ville vara med, När man fått upp fisken och skulle dela fångsten, så råkade någon av bönderna lägga ett par stänger i kors på isen. Då flydde julsvennerna och ropade: ”Träträmpan, tägelväntan, åll fisken åobytt.” Man kunde nämligen skydda sig mot julsvennerna med träkors. Därav de kors av spånor som man tillverkade till julen och hängde upp både inne och utomhus.

En dyster julhelg år 1808

En julhelg som levde länge i människornas minne var den som inföll under finska kriget 1808-09. I slutet av december 1808 erhöll nämligen de retirerande svenska förbanden order att gå i tillfälliga vinterkvarter i Norrbottens kustland. Hälsinge regemente torde ha stannat i Kalix, medan västmanlänningarna förlades i Persön och upplänningarna i Ale, Alvik och Långnäs stora byalag. Möjligen förlades Livgrenadjärerna i Sunderbyn.

Traditionsuppgifter från Alvik och Långnäs talar om sjuka soldater som lämnats kvar att dö i den stränga vinterkölden längsefter kustvägen mellan Gäddvik och Antnäs. Sanningshalten i dessa uppgifter bekräftas märkligt nog i ett yttrande av förste fältläkaren Bjerkén, som skriver att armén beklagligt nog varit tvungen kvarlämna sjuka i byar, kojor och kanske på själva landsvägen. De gamla berättade också att kvarlämnade sjuka på Gökviken uppätits av vargar, som av den stränga kölden i stort antal drivits ned mot kustbygden.

Söndagen den 18 december 1808 anlände Upplands regemente till byalaget och alla tillgängliga utrymmen togs då i anspråk. I en del större bondegårdar uppslogs britsar av grova ohyvlade bräder, annars fick det halmtäckta golvet utgöra viloplats för de uttröttade soldaterna. Två dagar senare inrättades också fältsjukhus i Alvik och Långnäs för trupperna, vilka bar med sig den fruktade fältsjukan. På själva julafton dog den första av dessa sjuka, nr 136 Frost vid Sigtuna kompani, och i snabb takt insjuknade allt fler soldater. Under veckan mellan jul och nyår dog tio man och på nyårsafton inräknades hela 155 sjuka i de fyra gårdar som utgjorde II bataljonens sjukhus i Långnäs. Således cirka 40 sjuka i vart och ett av husen ”Mitjel”, ”Lärs-Pesch”, ”Per-Nösch” och ”Ål-Jass”.

När sedan regementet bröt upp från Alvik den 5 januari 1809 kvarlämnade de ett stort antal sjuka. Senare synes Alvik med omnejd ha blivit något av en central uppsamlingsplats för samtliga sjuka från flera rikssvenska regementen. En rapport per den 16 januari uppger hela 466 sjuka från fyra olika regementen. Alla dessa kan dock inte ha rymts i de gårdar som utgjorde upplänningarnas fältsjukhus. Traditionsuppgifter vet berätta att en stor stenladugård på baron Hermelins gård i Alvik, användes som sjukhus för många av de sjuka soldaterna. Inalles lär minst 144 man ha avlidit i Alvik med omnejd.

Några mediciner stod inte till buds för de drabbade, endast tjärvatten som bestods de sjuka i några gemensamma kärl. Dessutom rökte man friskt med enris i de utrymmen där de sjuka vistades. Det gjorde att väggar, tak och möbler överdrogs med ett mörkt sotlager, som gjorde att det såg ännu dystrare ut inomhus. När allt hopp var ute släpade man ut de döda soldaterna på gården och nästa morgon uppsamlades de för att sedan föras till en stor gemensamhetsgrav vid Långbergets fot.

Att även lokalbefolkningen drabbades av är naturligt om än i högsta grad beklagligt. I byarna Alvik och Långnäs avled 30 personer i fältsjukan under loppet av ett år (13/1 1809 - 4/3 1810). Under hela 1809 dog 60 personer i dessa byar, vilket med en total befolkning på ca 400 personer motsvarar hela 15 %, varav fältsjukan svarade för hälften. Detta var exeptionellt höga mortalitetssiffror. Julen 1808 blev således i mörkt minne bevarad i mer än 200 år!

 

 

Soldaten Pamps jul år 1834

Under 1800-talets första hälft levde och verkade Johan Persson Pamp (1795-1868) som soldat för roten nr 93 i Bensbyn. Med anställning år 1813 och avsked efter 33 års tjänst år 1846 deltog han bl a i Sveriges sista krig mot Norge 1813-14. Han försörjde sig även som skomakare och under åren 1859-61 som lärare i byarna Alvik, Långnäs och Skäret, men anmäldes av tillsynsmännen i Alvik som ”overksahm och hoglös i sin befattning”. Det märkliga med denne man var dock att han under några år av sitt liv förde detaljerad dagbok. Denna har under namn av ”Pamps dagbok 1834-35” publicerats i bokform av Lars-Gunnar Boman och ger oss en unik inblick i en fattig familjs tillvaro vid mitten av 1800-talet. Dag för dag kan vi följa familjens liv på soldattorpet i Bensbyn och följande har Pamp i lätt moderniserad form att förtälja om julhelgen år 1834:

Den 24 onsdag var jag hemma och gjorde ett par ”högröfvelsskor” år Jöns Jönssons piga Greta Lena och ett par åt Skata-Anna Lena, med Isak Sandström skickade jag brevpostpengar både för mig och Liven (soldatkollega), raggväder och lite kallt.

Den 25 torsdag eller ”Juhledag” var jag hos Lars Petter Johansson på kalas och fick rotelön (den årliga kontanta lönen), sen var jag hemma hela dagen.

Den 26 fredag eller annandag jul var jag även hemma, hustrun var i ”g.stan”, om aftonen dansade ungdomen hos Jakob Hansson och jag var dit om natten.

Den 27 lördag eller tredjedag jul var jag hemma hela dagen, ungdomen dansade även idag, Jöns Sandström från Avan och hans hustru samt drängen Johan Olof var här på dagen, blidväder med regn och sydlig vind om aftonen.

Den 28 söndag eller fjärdedag jul var jag hemma, blidväder och mulet.

Den 29 måndag var jag till Brändström för att hämta ett skäl potatis, kom då i sällskap med några och det blev att supa hela dagen hos Johan Erik, Erik Brand har haft byns alla hästar efter timmer på Björkön idag, blidväder.

Den 30 tisdag var jag hemma och sjuk, blidväder med regn och ishalka.

Den 31 onsdag eller sista dagen på detta år var jag hemma och gjorde ett par skor åt Hans Nilssons son Janne, elakt väder snö och regn. ”Slut nu på detta år i Jesu namn. Detta vederlek som nu är, ser det ut som Gud skulle hafva ordsak att straffa oss för vår stora sömnaktighet och öfverflödigt slöseri, som här under hela Högtiden är allestedes föröfvat, både uti mat och dricka: och alt annat dylikt ty högfärd är odygd så stor den Gud aldrig lida.”

Kanske var det juldagens kalas hos rotebonden L P Johansson eller supandet hos Johan Erik Ersson den 29, med efterföljande baksmälla den 30 december, som fick Pamp att känna ruelse över drickande och frossande under julhögtiden. Klart är dock att Pamp och hans familj inte levde i överflöd samt att överflödsvaror som kaffe, socker, brännvin och tobak tillhörde ovanligheterna på familjens bord. Dessutom anar man i dagboksanteckningar som ”var jag till stan skulle höra efter lite mat och fick inte ” (8/1 1834) samt dagen därpå ”en svår Svält dag” (9/1 1834), att familjen ibland fick svälta. Tyvärr vet vi inte vad som serverades på julkalaset hos rotebonden, men 1830-talet präglades av en lång rad nödår så vi kan nog anta att inte heller där var överflödet överväldigande.

Det sena 1800-talets jular

En uppteckning i Folkminnesarkivet i Stockholm berättar om böndernas julfirande i Brändön på 1880-talet. Något mer spartanskt har man idag svårt att tänka sig. Julmaten som avåts vid 20-tiden på julafton bestod blott av kornmjölsgröt och mjölk, kanske med en klick smör, en kanna öl och en hög med bröd. Den sistnämnda bestod av korntunnbröd, skarpkaka och en söt limpa, den s k julbullen. I en del gårdar förekom det ibland skinka och korv till julen och när det var riktigt överdåd serverades mjölost (ostkaka) efter maten. Barnen kunde i bästa fall få en pepparkaka eller en karamell inköpt på marknaden.

Från ungefär samma tid, eller slutet av 1870-talet, är det julminne som grosshandlare Frans Dahlén i Luleå återger från sin barndom i en tidningsartikel (NK 24/12 1953). Denna jul utspelade sig på Långvikens glasbruk, där fadern var disponent för bruket och drev den stora tillhörande jordegendomen. Förberedelserna synes ha börjat i god tid med bak och slakt av julgris, samt därpå följande anrättning av godsaker som korv och pressylta. En viktig sak var också den obligatoriska stöpningen av ljus som skulle tändas på julafton och juldagen. Några dagar före jul körde fördrängen Svärd in till staden och hämtade inköpta saker för julen. Däribland bröstsocker som fadern delade ut till barnen. Dagen före julafton hämtade Svärd också en fin julgran i skogen, som ställdes in i ladugården för att tina. På kvällen vidtog bad i ladugården, där det fanns en eldstad med en stor gryta full med kokande vatten och en stor badbalja.

När väl julafton randandes togs julgranen in och pryddes med flaggor, glitter, glaskulor och små vaxljus i olika färger. Utomhus hade drängen noggrant skottat alla vägar och stigar samt huggit och burit in ved för hela helgen. Dessutom hade man satt upp två kornkärvar vid gårdens grindstolpar. Till morgonmål fick de små barnen mjölk och en stor vetebulle och i köket var husmor och pigorna i färd med att tillaga all slags julmat. Under fm körde husfadern runt med gårdens häst ”Blacken” och delade ut presenter till dom som var stadigvarande anställda vid egendomen. Dessa presenter eller julgåvor bestod i regel av ½ kg kaffe och lika mycket socker, en stor julbulle, risgryn, två stearinljus, lite röktobak eller snus och någon religiös skrift samt en tillönskan om god jul.

Efter denna rundtur blev det ”dopp i grytan” kl 12 i köket, där det var dukat långbord med traditionell julmat. Då skulle all gårdens folk, även drängar och pigor, vara med och alla lät sig väl smaka. Tyvärr talar inte Dahlén om vad som serverades, annat än att sillsallat fanns med på bordet. Under em samlades familjen i salen, där julgranen stod mitt på golvet med alla ljus tända, och det serverades thé, som ansågs förnämligare än kaffe. Sedan vidtog pianospel och sång samt långdans runt granen och i huset, innan husfadern läste en julbetraktelse. Först därefter delades julklapparna ut och de bestod mestadels av nyttosaker som strumpor och vantar, men även en del mindre småsaker. Särskilt minns Dahlén att han av fadern fick en ny blank enkrona. Slutligen var det tid för julmiddan som bestod av lutfisk gjord på torkad gädda och julgröt med mandel. Varpå var och en sökte sig till nattvila och julefriden sänkte sig över det gamla bruket.

Som vi kan se av ovanstående skildring, så var det stor skillnad mellan Brändöböndernas julfirande och hur herrskapsfamiljen Dahlén firade sin jul för drygt 130 år sedan. Vi ser också att granen med glitter och grannlåt har gjort sitt inträde i herrgårdens salsbyggnad. Så även seden att dela ut julklappar till nära och kära, men även små presenter till brukets underlydande.

Albert Nordberg återger en tradition från Sunderbyn där Karl Nilsson (1871-1955) berättar för honom att julgranar var sällsynta i byn under hans barndom och att ”Härsching-Nicke” (Nils Johan Nilsson f 1850) sagt att i hans barndom brukades ej julgran. I stället städade man till jul och strödde ut finhackat enris på stuggolvet. De prydnader som användes var halmkronor och egenhändigt tillverkade träfåglar. På julafton sopade man ihop askan i den öppna spisen mycket noga och på juldagens morgon såg man efter eventuella spår i askan – gingo de uppåt skulle någon dö i gården och gingo de nedåt skulle någon födas. Något mer hade Kalle inte att berätta, jultraditionen var ”fattig”. Det finns inte heller någon orsak att tro att den var rikare i någon annan del av socknen, eftersom Sunderbyn var säte för många herrskapsfamiljer och eventuella nymodigheter där tidigare än på andra håll borde ha sipprat ned till allmogen.

Jularna i början av 1900-talet

Att jultraditioner kan förändras fort, även om vi inte tror det, det ser vi av några beskrivningar av hur julen firades i början av 1900-talet. Då har både julgran och julklappar i någon form vunnit inträde i enklare hem i staden och på landsbygden, även om vi inte där finner det överflöd som kunde utvecklas i borgerliga miljöer vid sekelskiftet.

I Stadsarkivets årsbok 2012-13 återger Ellen Fernberg (1902-1989) hur hon upplevde jularna i början av 1900-talet. Hennes äldsta julminne hänför sig till år 1907, då hennes far och mor drog barnen med spark tvärsöver den kalla och blåsiga Skurholmsfjärden till farföräldrarna som bodde på Skurholmen. Såväl kaffe med dopp som julklappar delades ut denna kväll. Det var dock inte tomten som kom med klapparna, de delades i stället ur av en stor luden julbock med horn. Det var hennes far som gick omkring på alla fyra med en avigvänd fårskinnspäls och horn gjorda av en björkriskvast samt en tvättkorg med julklappar på ryggen.

År 1910 dog hennes far, som var byggnadsarbetare, och hennes mor fick återgå till sitt gamla yrka som bagerska. Julen 1912 blev dock minnesvärd eftersom en faster, som hade en förtjänstfull anställning i Kiruna, kunde skicka åtråvärda julklappar i form av nya kläder till hela familjen. Således kunde man uppträda nyekiperade på kyrkans julotta och efterföljande kyrkkaffe. På den sedvanliga söndagsskolfesten tredjedag jul, som alltid lockade ett stort antal besökare, uppträdde också tomten som delade ut godispåsar och jultidningar till barnen.

Julen 1915 som inföll under den andra ”krigstidsvintern” var det ont om mat p g a sjöfartens avspärrning. Det var endast de som hade gott om pengar eller kontakter med lantbrukare som kunde äta sig mätta. För Ellens mor som drev bageri på Skurholmen var det svårt få tag på mjöl, smör och socker. På själva julafton fick Ellen ge sig av in till stan två gånger för att leverera beställt bröd och avhämta smör hos en handlare. I alla fönster hon då passerade såg hon tända julgranar och julfirandet skedde trots kristiderna. Således synes julgranar ha varit vanliga i de flesta hem i Luleå på 1910-talet.

Så var nog även fallet på landsbygden vid denna tid, ty min egen mamma Gerda Sandström (1913-1999) har berättat att de hade julgran upphängd under taket i köket på 1910-talet. Hon har för övrigt skrivit ned sina minnen på 1990-talet och berättar där bl a hur hon upplevde sin barndoms jular. Det kan därför vara av intresse återge delar av denna berättelse för att se hur jularna firades i ett mindre bondhem i Nederluleå under slutet av 1910-talet.

Det var först i samband med advent som man kände att julen var på väg, visserligen förekom inte julstjärnor eller ljusstakar i fönstren då, det var först i slutet på 1940-talet som de blev vanliga. Det var i stället affärernas julskyltning som var den stora begivenheten och alla barn såg fram mot den med stor förväntan. Skyltsöndagen inföll alltid första advent och byns affärer dukade upp det som skulle skyltas på bord inne i butiken. Där fanns allt från kläder till leksaker och tomtebloss. Leksakerna kunde bestå av nätpåsar med pärlor till att trä halsband, knallpulverpistoler eller sällskapsspel som ”Svarte Petter”. Min mammas första julklapp var för övrigt en liten glaskula till granen. Något luciafirande skedde inte, varken i skolan eller i hemmen. Däremot fick man mot slutet av höstterminen göra korgar och julkarameller av papper för att hänga i granen.

De sista dagarna före jul skurades och städades det i hemman, varpå långa trasmattor som räckte från vägg till vägg lades in. Julgranen togs in på själva julafton och hängdes i en krok under taket. Den brukade prydas av små stearinljus och flaggor samt bronserade kottar. De senare kläddes dock med stanniolpapper när det började komma. Julmaten var inte särskilt märkvärdig, det var i regel risgrynsgröt med socker och kanel samt några korvskivor som tilltugg. Dessutom förekom också ”sallaten”, men inte med sill utan med strömming, eftersom den var billigare. Deras mamma brukade också baka anisgubbar och vetebröd samt pepparkakor och syltkakor. Något som också hörde julen till, var julkärven som hängdes upp i rönnen vid grinen mot vägen. Dessutom skulle djuren ha extra gott hö på julafton.

Barnen brukade vänta med spänning på att det skulle bli mörkt, för då kunde det kastas in något genom dörren. Ibland kunde dessa paket innehålla ett vedträ eller en hästsko, men också sådant som kex eller en handgjord sågargubbe. Det fanns inte julpapper på den tiden, utan ofta var paketen inslagna i Norrbottens-Kuriren eller någon annan tidning. Det var sed att de äldre pojkarna skulle springa efter för att se vem som kastade paketet. Någon jultomte förekom inte i min mammas hem när hon var liten. Däremot brukade man bjuda hem släkt och vänner under helgdagarna, så det var alltid kalas hos någon. Det förekom även under mellandagarna, men det var inga stora tillställningar, man bjöd blott på kaffe med dopp. När barnen började bli i 10-12-årsåldern brukade dom samlas hos någon där föräldrarna var borta på kalas och leka lekar samt roa sig.

Under någon av helgdagarna efter julafton brukade pojkarna gå runt som stjärngossar och sjunga i gårdarna. Dom var 3-5 stjärngossar med ”sockertoppshattar”, kung Herodes med förgylld krona och svärd samt Judas med penningpungen. Dom knackade på och frågade om dom fick sjunga julvisan och fick man det så sjöngs den flera verser långa visan. Förväntades ersättningen vara snålt tilltagen så avkortades visan. Det hände också att dom blev särskilt kallade för att sjunga en viss tid i någon gård där det var kalas och då blev dom som regel rikligt förplägade. Första versen lös så här:

Goder afton, goder afton, både herre och fru
och vi önska eder alla en fröjdefull jul
från alla olyckor bevare oss Gud.

Det hände också att man nekades sjunga. En gång var två av mammas bröder med i ett stjärngossetåg som färdades med spark hela vägen till Holfjärden och där bad få sjunga för en välbärgad bonde, som tuggande på ett anisbröd sa till sin hustru: ”Nja, nja, hur ska vi göra Maria, ska dom få sjunga?” Det fick dom inte och då sjöng dom en nidvisa, som bar hade en vers, och sprang iväg:

Haven tack, haven tack, tattarpack, tattarpack
för er kosteliga skänk, kosteliga skänk.

Epilog

Efter detta försök till konturteckning av hur jularna firades förr, kan vi konstatera att snarare knapphet och nöd dominerade än det överflöd vi ser idag i samband med julen. Dessutom var det kyrkliga inslaget mer markant om än parat med inte så lite äldre traditionslager, som förlorar sig i ett dunkelt förflutet. Kanske ska vi se julbocken i Gävle och hemslöjdens halmbockar som en reminiscens av forna tiders ”jiol-schwein”, som ännu vid förra sekelskiftet kunde dyka upp i hemmen på julafton. Julgran, julklappar och jultomte är för de flesta helt visst produkter av 1900-talet, om än tomten för fanns i den gamla folktron som en liten grå gubbe vaktandes gården med dess folk och fä.

Traditioner kommer och går – borta är nöden och forna dagars stjärngossevandringar samt seden kasta in klappar genom dörren, i stället har vi fått det moderna konsumtionssamhället med sitt överflöd samt Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson på julafton. Vad som är bättre eller sämre må vara osagt – i stället önskar jag en God Jul och ett Gott Nytt År.

Anders Sandström

 

 
På webben sedan 19 september 2002
Uppdaterad Fredag 16 December, 2022