Innehåll

Startsidan

Alvik och Långnäs

Föreningar

Företag

Vänort

Bredband

Historia

Om ALBUF

Kontakta ALBUF

Karta

Kontakta oss: Ordf. Eva Hedesand Lundqvist 070-660 09 85 0920-804 63 eva.hl@glocalnet.net

 

Några emigrantöden från Alvik och Långnäs

När jag var ung så berättade min pappa att ”Ärik-Käll” Egon Nordström (1893-1975) hade sagt åt honom, att han hade någre amerikabrev där hemma från släktingar som utvandrat samtidigt med någon ur vår släkt. Bl a skulle de ha råkat ut för indianuppror, men klarat sig helskinnade. Egon ville att pappa skulle komma och titta på dessa brev, men det blev inte av och inte jag heller gjorde något besök. När Egon och hans fru Jenny, som var barnlösa, hade dött, så blev det auktion på gård och allt lösöre från ett gammalt bondehem. Då fanns tyvärr inga brev och papper kvar. Dessa hade syskonbarnen bränt upp som varande av mindre intresse.  Således fick jag inte veta något om våra släktingars emigrantöden. Jag vet dock att det såväl på min farfars som min farmors sida fanns amerikafarare. Kanske hade någon av dessa kommit i närheten av de sista indianoroligheterna vid Wounded Knee år 1890?

En annan som vi inte vet mycket om är Johan Axel Wikström (f 1874) från Alvik nr 3 ”Bror”, vilken brukade låta ungdomen dansa till fiol i sin stora gård. Det sägs att han reste av ren äventyrslystnad och att han ville finna orörda jaktmarker. Han for till Kalifornien år 1909 och sedan reste han norrut. Kanske fann han äventyret där, för sista brevet hem var avsänt från Stora Björnsjön i Kanada. Resten är tystnad och hans öde förblir okänt för oss.

Sedan har vi Erik Abraham Sundström (f 1829) o h h Anna Kajsa Isaksdotter (f 1851), vilka for med hela familjen, utom äldsta dottern Brita Johanna som blev kvar i Alvik. De önskade mest av allt finna goda odlingsmöjligheter. Han skrev sedan hem att det mesta om Amerika var lögn, men att jorden var bra. När flyttlasset gick mötte de en grannfru som sa: ”Farväl nu Abram, vi syns väl aldrig mer?” Varpå han svarade: ”Nej, aldrig mer i denna världen!” Detta lär ha skett år 1882 och Abraham ska ha dött redan 1889 i Algona, Iowa. Dottern Brita Johanna Sundström (1860-1929) fick överta 3/64 mantal av familjens hemman Alvik nr 15 och gifte sig med Johan Petter Andersson (1860-1930) ifr Luleå. Även han reste till Amerika och lämnade hustru med tre barn kvar i Alvik. Brita var dock en händig kvinna som drev det lilla jordbruket samt café och bageri i gården ovanför gamla skolan i Alvik tillsammans med dottern Emma. Hon tog även hand om ett barnhusbarn från Stockholm, Åke Söderblom, som sedan både han och hennes son Eugén for till Amerika för att bli borta för alltid.

Det fanns dock dom som kom tillbaka, som ”Lärs-Eischa” Nils Johan Nilsson (1860-1935), vilken återvände till Alvik med gästgivarskjuts en vacker sommarkväll vid förra sekelskiftet. Det vet vi genom att Hjalmar Isaksson (1893-1980) råkade vara på plats som liten pojke. Enligt honom strömmade Nils Johans gamla kamrater till och det vidtog festligheter med starkvaror hela natten lång. Fast då fick inte småpojkarna vara med, poängterade Hjalmar. Efter hemkomsten gifte sig Nils Johan år 1902 med Gravilda Granström ifr Ale och i familjen föddes sex barn mellan åren 1913-17.

Några emigranter vet vi dock lite mer om, både sådana som det gick mycket bra för och sådana som det gick mindre bra för. Här kommer lite uppgifter om några av dessa.

Janne Nordström

Johan Wilhelm Nordström var född 1871 15/2 som son till nämndemannen Nils Petter Nordström o h h Katarina Charlotta Berlin på Alvik nr 19 ”Per-Isääks”. Efter det att fadern dött år 1879 gifte modern om sig med Nils Petter Hansson ifr Alvik nr 10 ”Kneot-Niitj” och flyttade till den plats där senare Axel Sandberg och hans familj kom att bo.

När sedan även den äldre brodern Nils August Nordström (1861-1923) gifte sig med Johanna Olofsdotter ifr Alvik nr 2 ”Oll” och övertog husbondeväldet på hemgården, så uppstod det slitningar i familjen. Då beslöt Janne, som Johan Wilhelm kallades, att emigrera till USA år 1887. Vi låter här Janne själv berätta det hela med egna ord:

Min fader Nils Petter Nordström dog när jag var 8 år, kvar blev mor och vi fyra barn. Tre år efter min fars död, vid 11 års ålder, fick jag sluta skolan för att delta i arbetet hemma. När jag var 15 år gifte sig min äldre broder August, och hans hustru Johanna flyttade hem till oss, och ledsamma stridigheter uppstod i hemmet. Jag fick köra timmer från skogen och vår mor lät sätta upp en ny gård. När jag var 16 år syntes allt mig så mörkt och svårt, jag frågade min mor om jag fick fara till Amerika. Hon nekade inte, men sa att jag själv fick skaffa pengar till resan. Genom min förmyndare fick jag ut det som fanns kvar av fadersarvet (450 kr). Av dessa köpte jag mig en kostym, det var de första köpekläder jag någonsin ägt.

Då fanns inga järnvägar i norra Sverige så resan gick med båt till Stockholm på två dagar, tre dagar genom Göta kanal till Göteborg, sedan båt till Hull och tåg till Liverpool. Jag hade fått sällskap med två andra norrbottningar och till Amerika åkte vi som mellandäcks-passagerare. Resan tog tio dagar, maten var dålig och jag var mycket sjösjuk. Vi tog tåget från New York till Michigan och framme i Stam Bough hade vi 5 dollar var på fickan.

Väl framme arbetade Janne som gruvarbetare, skogshuggare och gårdskarl på olika platser i USA. Bl a återfinner vi honom i San Fransisco och Redwood i Kalifornien och år 1894 var han i delstaten Washington i nordvästra USA. En lördagskväll i augusti 1897 läste han i en tidning att man funnit guld i Klondyke i Alaska, varpå han tog båten dit.

Efter oändliga strapatser nådde han och en god vän Skagway. Vid Klondykefloden skaffade sig Janne en inmutning, som han lämnade efter tre månader då den inte gav något guld. I stället köpte han en ny givande inmutning, som han sedan sålde och med 13 000 dollar på fickan återvände han till Seattle. Resan norrut som tagit 43 dagar med oändliga svårigheter, klarades nu av på tre timmar med den nybyggda järnvägen. I Seattle påbörjade han sin affärsverksamhet och där träffade han sin blivande hustru Hilda Carlsson ifr Svartbyn i Boden. Dom gifte sig i maj 1900 och deras bröllopsresa gick till hemlandet där de besökte sina gamla hem.

Med en insats på 4 000 dollar i ett skomakeriföretag, som sedan expanderade genom uppköp, började så den bana som många år senare skulle täcka hela den nordamerikanska kontinenten med handelskedjan Nordstroms. En slags motsvarighet till vårt svenska Nordiska Kompaniet i Stockholm, bara med den skillnaden att NK inte är rikstäckande. Jag har för övrigt själv besökt en av Nordstroms affärer, på östkusten i Burlington utanför Boston, och kan intyga att det stod för både finess och kvalitet. Man serverade till och med eget utmärkt kaffe, benämnt Nordstroms Coffe.

”Per-Isääksa-Janne” var en av de emigranter som lyckades, men det fanns på sådana som inte lyckades och återvände hem eller dog unga i det stora landet i väster.

Författaren på Nordstrom, Burlington Mall.

Johan Albert Öberg och Erik August Svensson

Johan Albert Öberg, f 1882, var son till Olof Albert Öberg o h h Maria Mathilda Bergman på Långnäs nr 8 och därmed bror till min farmor Emma Elina Öberg. När han emigrerade till USA år 1911 sålde han huset och hemmansdelen om 1/64 mantal till Erik August Eriksson, som köpte det för sin mor Lisa Johannas räkning. Modern var änka efter den på sälisen drunknade Johannes Eriksson och hade tidigare brukat ett litet torp uppe i skogen, ”Jäon-Nöybreuke” kallat. Efter att Erik August installerat modern och systern Amanda på det nyköpta stället reste även han till USA.

Enligt uppgifter från min faster Nina, f 1917, så vistades morbrodern Johan Albert i Seattle. Där drev han ett litet sågverk och till varje jul brukade han skicka hem en låda med torkad frukt till syskonbarnen i Långnäs. Det avbröts dock när han avled någon gång på 1920-talet och enligt släkttraditionen så togs arvet om hand av andra släktingar i Amerika.

Den som rimligtvis hade något att berätta om detta var Erik August Svensson, eftersom han efter ett antal år i USA återvände till Sverige och Långnäs. Även han synes ha vistats i Seattle, vilket ett praktfullt personfoto vittnar om, ty det är stämplat i en fotoateljé i just denna stad. Traditionen vet berätta att även han hade varit verksam inom sågverksindustrin, för han hade ett avsågat finger i ett gammalt bläckhorn. När jag var liten sa man att det spökade runt hans gård, som låg vid vägen mot Ale, eftersom han inte skulle ha fått med sig fingret när han dog. Det berättas också att han varit verksam som guldgrävare i USA, i varje fall så hade han en stor guldklimp, en s k nugget, fäst vid sin klockkedja!

Rudolf Wikström

Rudolf Wikström (1896-1985?), eller Ralph Strom som han kallade sig i USA, var s k oäkta son till Emma Kristina Wikström ifr Långnäs. Hon var via sin far släkt med både familjen Wikström i Alvik och i Långnäs. Enligt Ralphs egna uppgifter, som han förmodligen hade fått av modern, så var fadern en länsmansson som lämnade landet och reste till Colorado. I boken ”Amerika – dröm eller mardröm” (1985) så berättar Ralph själv ett tidigt barndomsminne.

Mamma brukade gå i gårdarna och baka när det var bröllop och begravningar. För det fick hon en krona om dagen och för det mesta också mat som blev över. Men så hade det varken varit bröllop eller begravningar på en tid. Vi gick längs landsvägen, mamma och jag. Allt hon hade var lite mjöl och istersmör, som hon skulle baka plättar av. Jag frågade henne: ”Är det inte någon som ska dö snart?” Det var 1902 och jag var då sex år gammal och vi hade nyligen flyttat till ett soldattorp på Alviksheden.

När Ralph var tio år gammal var han tvungen börja arbeta för sin försörjning, som s k ströpojke på Altappens sågverk utanför Luleå. Virket torkades i 60 fot (18 m) höga staplar och bräderna staplades växelvis så att det blev god luftcirkulation. Stabbläggarna bar upp det tyngre virket, men allt strövirke fick småpojkarna ta hand om. Det var ett mycket tungt arbete för en ung pojke och Ralph var alltid trött. Bostad hade han och flera andra i en gammal lagård vid Båthusbacken i Luleå. Där fanns det en liten öppen spis som man kunde koka kaffe samt steka fläsk och korv i.

När Altappens sågverk, som var det största i Norrbotten, brann ned till grunden 1908 så blev många arbetslösa. En del av dessa emigrerade och tog jobb på sågverken i nordvästra USA. Så även Ralph, som reste 16 år gammal år 1912 till Seattle. Där hade hans mor en kusin, Johan Nordström ifr Alvik, som drev en skoaffär och med tiden grundade den riksomfattande affärskedjan Nordstroms. De var väldigt hyggliga mot honom, men tillhörde en annan klass än Ralph, varför han drog sig för att besöka dem alltför ofta.

Sitt första arbete fick han i en ”logging camp” i Arlington mellan Seattle och Everett. Överallt fann han svenskar och en del av dessa gick det bra för, medan andra gick ett sämre öde till mötes. Brottsligheten var också stor med våld och spel samt lösaktigt leverne. Ralph råkade en gång befinna sig i en kinesisk spelhåla, då två maskerade män skulle råna ägaren och råkade skjuta Ralph i foten. En annan gång räddade han en klädeshandlare som höll på att bli rånad och fick en vän för livet.

Efter jobb som varvsarbetare och reparatör på järnvägen i Alaska samt gruvarbetare på ett mudderverk, gifte han sig med svenskättade Edith från Seattle. De inrättade sitt första hem i en liten timmerstuga i Alaska, där de trivdes utmärkt. Några barn begåvades aldrig familjen med, något som Ralph inte sörjde eftersom han själv fått slita så  mycket ont som barn.

Det skulle dröja 38 år innan Ralph reste hem till Sverige för första gången. Han hade då fått ett brev från modern, som sedan länge var gift med en man från Antnäs, med innehåll att hennes hälsa sviktade. Sommaren 1950 for han därför hem och på landsvägen i Antnäs träffade han en man som verkade bekant. Det var Hjalmar Isaksson från Långnäs, som han var släkt med, som genast frågade om han inte känt igen den gamla kvinnan han nyss hade passerat. Det var ju hans egen mamma! Då snodde han runt och skyndade ifatt den gamla som nu var 75 år gammal. Själv var han en yngling på 16 år då han reste och nu var han en man på 54 år. Han stannade då i Sverige under 20 dagar. När hustrun Edith hade dött reste han 1978 hem för andra gången och stannade då i 18 månader. Han umgicks då med släkt och vänner, bl a halvbröderna Allan och Torsten, och hade möjligen tankar på att stanna i Sverige. Så blev dock inte fallet utan han reste hem till Seattle där han också sedan dog.

Som en anmärkning i marginalen till detta levnadsöde, kan nämna att den unge Ralph blev bekant med den något äldre agitatorn och balladsångaren Joe Hill (Joel Hägglund), när han kom till Seattle år 1912. Den senare som anlänt till USA redan år 1902, blev sedan avrättad efter anklagelser för ett begånget rånmord år 1915.

Schwenn-Jannes barn for till Amerika

Johan Svensson (1847-1934) var son till Sven Svensson o h h  Kajsa Greta Johansdotter och kallades allmänt för ”Schwenn-Janne”. Han hade i sin ungdom varit sjöman under 6-7 år innan han gifte sig med Johanna Nilsdotter (1850-1913), som var dotter till Nils Johan Nilsson o h h Anna Lisa Ahlström på Alvik nr 4 ”Peell”. År 1905 köpte makarna 1/32 mantal Alvik nr 1 av Axel Sandberg i Alvik för 1 900 kr. Denna hemmansdel inköptes sedan efter Jannes död av Nils Johan Andersson i Alvik och på 1970-talet byggde hans son Edvin upp en ny gård på denna plats.

I familjen föddes hela tio barn, varav åtta emigrerade till Amerika, medan den äldsta dottern Amanda gifte sig på Hindersön. En annan yngre dotter vid namn Hulda dog ung i TBC. När sedan Janne, som tidigt blev änkeman, blev ensam i huset brukade han till sin hjälp anställa pigor för att sköta hemmanet. Eftersom han, i likhet med döttrarna, var en glad och livlig person så var byns ungdomar alltid välkomna hos honom. Kanske fick man rentav ställa till med dans i köket, då släkten räknades som musikalisk. Eftersom familjen bodde på vad som kallades för Långnäs-åkern, på en plats när Alån, så kallades flickorna för ”Längnes-aker-hönschen”.

I samband med såväl moderns som faderns död, 1913 respektive 1934, upprättades arvskifte och vi får då veta vilka de överlevande barnen var, när dom var födda och var dom bodde;

1. Johanna Amanda f 1874, gift Östling på Hindersön
2. Johan Axel, f 1876, utflyttad 1902 och befinner sig i Franklin, Washington
3. Lydia Katharina, f 1878, utflyttad 1902 och befinner sig i Arlington, Washington
4. Sven Arvid, f 1880, utflyttad 1901 och befinner sig i Berckly, Washington
5. Nils Albert, f 1882, utflyttad 1907 och befinner sig utrikes på okänd ort
6. Genia Elisa, f 1885, utflyttad 1904 och befinner sig i Salomon, Alaska
7. Lina Lovisa, f 1887, utflyttad 1907 och befinner sig i Seattle, Washington
8. Ida Alvin, f 1889, utflyttad 1907 och befinner sig i Seattle, Washington
9. Elin Emilia, f 1892, utflyttad 1912 och befinner sig i Seattle, Washington

Som bouppteckningsman och för att bevaka Ida Alvinas och Elin Emilias rätt vid faderns död inställde sig Albin Åström i Alvik, som var jämnårig med systrarna. De övriga syskonens rätt bevakades av änkan och äldsta systern Johanna Amanda Östling ifr Hindersön. I det kanske sista brevet hem till Sverige förhör sig de yngre systrarna med Albin om hur det stod till med gemensamma ungdomskamrater, vilka de inte hade sett på ett kvarts sekel. De var nämligen jämnåriga, eftersom Albin var född 1888.

Det har länge gått rykten om att Lydia Katharina skulle var mor till skådespelaren Richard Widmark (1914-2008) i hennes första äktenskap med Sven Widmark. Så verkar dock inte ha varit fallet, eftersom skådespelarens föräldrar enligt uppgifter på nätet var Carl Henry Widmark o h h Ethel Mae Bare i Sunrise, Minnesota. Fadern hade dessutom enligt uppgifter i VK 2010 anor från Gummark i Västerbotten, varför det är tveksamt om någon släktskap över huvud taget är aktuell!

Efterskrift

Det fanns naturligtvis många fler emigranter från Alvik och Långnäs. Vi hade kunnat berätta om Axel Wikström Hjort, fotografen Adolf Hjorts pappa, som for till USA samt lämnade hustru och barn för att aldrig återvända. Andra emigranter som återvände var Georg Liljedahl från Alvik och Petter Lindström ifr Långnäs, som sedan köpte gården ”Häsch-Peet” i Alvik. Återvände gjorde dock inte en av de sista emigranterna, Gunnar Andersson från ”Per-Nösch” i Långnäs, som blev kvar i USA.

Således ser vi att antalet emigranter från dessa byar en gång måste ha varit betydande och så också de ättlingar som idag lever kvar i USA. Ännu i mitten på 1950-talet vet jag att kontakten upprätthölls med släktingarna i Sverige, men med tiden har nog banden brustit och nu är det få som känner till sin släkt på andra sidan Atlanten. Det gäller naturligtvis de vars öden förblev okänt, men även de som i det längsta höll kontakten förlorade den med tiden. Undrar just hur det hade gått med dagens möjligheter till kommunikation?

Anders Sandström